För många kockar i fisksoppan

Historien om Järle kvarn är ett exempel på när ett särintresse hamnar i konflikt med ett allmänt intresse. Problemet är att staten står på särintressets sida. Mot lokalbefolkningen och de som berörs.
Det är svårt att förstå varför staten agerar på det här sättet.
Bakgrunden är att staten köpte Järle kvarn för att bevara den. Kvarnen rustades upp och arrenderades ut, och man började producera el.
Plötsligt ändrade sig staten, sa upp arrendet och nu vill man riva dammen.
Många frågar sig vad det är som ändrats. Ett svar är att det kom in nytt folk på länsstyrelsen, och sannolikt också på Naturvårdsverket, och att attityden till vattenkraft har ändrats.
Plötsligt var dammar, i synnerhet de som producerar el, vandringshinder.
Det massiva missnöjet bland Järleborna kom sannolikt som en överraskning. De som säger sig företräda miljön, står ju på det godas sida, och är därför inte vana vid att bli ifrågasatta.
Så är det dock inte i fallet med Järle kvarn. Där har motståndet mot att riva kvarndammen vuxit sig väldigt starkt. Känslan är att det bland motståndarna finns folk som kan uttrycka sitt missnöje på ett kreativt och vägvinnande sätt.

Vill bygga om vattendrag
Länsstyrelsen i Örebro har inte visat samma begåvning. Under flera år har man drivit sin fiskfundamentalism och sin utrivningsagenda in absurdum. Man undrar hur det är möjligt att en myndighet som ska tjäna det allmänna kan förfalla till sådana ytterligheter.
På något sätt har helhetssynen gått förlorad. Balansen mellan olika intressen, den samverkan mellan olika sektorer man gärna talar om, har ersatts med det ensidiga målet att restaurera vattendrag och riva ut alla dammar och kraftverk.
Nu vill staten bygga om vattendragen. I teorin för att restaurera till något förhistoriskt som ingen längre vet hur det kan ha sett ut. I praktiken till något som gynnar sportfisket. Man vill riva dammen och lägga dit stora stenar som fisken kan gömma sig bakom, och grus och sand för att fisken ska trivas.
En sportfiskares önskedröm. Märkligt nog eftersom den ligger i ett naturreservat och det råder fiskeförbud. Men förbudet kanske inte gäller tjänstemän på länsstyrelsen.

Vill ha dammarna kvar
De som bor i Järle vill ha kvar sin damm. Den lokala opinionen mot rivning växer. De får stöd från Örebro museum och hembygdsförbundet. Liksom Nora kommun.
”Vi vill ha en levande landsbygd, där det också finns människor som verkar”, säger hembygdsförbundet.
”Många inom naturvården drivs av en föreställning om det vilda. Men detta är ingen vildmark. I synnerhet inte här”, säger Örebro museum.
Nora kommun har föreslagit andra alternativ och vill att kvarnen och miljön klassas som kulturminne.
Liknande lokala opinioner växer fram runt om i landet. Människor protesterar mot utrivningsraseriet. Man vill ha kvar sina kvarnar eller sågar på landsbygden. En del producerar fortfarande nyttigheter, inte bara el. Många tycker att deras miljö blir förstörd.
Vattenspeglar försvinner och vid torka blir vattendraget ett dike med dy. Andra är oroliga för grundvattnet eller problem med giftigt bottensediment.

Utopi eller demokrati
Det är dags att staten lyfter blicken. Det finns andra intressen än fisk. Oligopolet på elmarknaden har inte tjänat elkonsumenternas intressen. De statliga jättarna behöver konkurrens från många små privata producenter.
Att använda biologisk mångfald och flodpärlmusslor som mantran för att lägga ner små privata företag i elbranschen är ingen bra idé. Inte heller att återförvilda ett landskap där människor bott och verkat i tusentals år. Det är en utopi att tro att man kan förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Det är tragiskt att tjänstemän med en egen agenda vägrar klassificera kraftigt modifierade vattendrag som kraftigt modifierade, och att de är beredda att förstöra andra människors liv för en utopi, i synnerhet som denna utopi saknar demokratisk förankring.
Det är tragiskt att de framhärdar trots att både riksdag och regering varit tydliga med att småskalig vattenkraft ska vara kvar. Små kraftverk ska förses med nya miljövillkor utan att det blir så administrativt betungande att verksamheten inte kan vara kvar. Aktivistiska tjänstemän använder den motsatta taktiken, att göra det så dyrt som möjligt så verksamheten blir olönsam.
Det visar att de inte längre tjänar det allmänna.

Lägg ner vattenmyndigheterna

Kristdemokraternas förslag att lägga ner de aktuella myndigheterna bör därför aktualiseras. Det gäller i synnerhet vattenmyndigheterna, men också Havs- och vattenmyndigheten. Och länsstyrelserna måste åter tvingas väga in andra intressen än fisk.
Bevara, när det är motiverat, är en sak. Men att utplåna för att uppnå en utopi om en vildmark som inte har existerat på tusentals år, det är samhällsfientligt och borde nästan kunna jämställas med terrorism.
Det måste bli ett slut på häxjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Att långsamt knäcka ryggen på självständiga kreativa landsbygdsbor är ingen bra idé. I synnerhet inte om det grundläggande motivet är egoism och girighet. När motiven blir uppenbara för vanligt folk, kommer de lokala protesterna att fortsätta växa.

Obalans i systemet
Det råder ingen balans mellan olika intressen i processerna. Det blir absurt med så många aktörer som påstår sig företräda allmänheten. För allmänheten i Järle måste det vara en märklig upplevelse att i domstol på motsatt sida möta så många ”åklagare”.
Det finns bara ett hedervärt slut på den här historien. Det är att rättsväsendet avvisar Naturvårdsverkets begäran att få riva dammen i Järle. Och att myndigheterna sedan låter en stiftelse köpa kvarnen och ger stiftelsen tillstånd att producera el för att få intäkter som kan användas för att bevara de kulturhistoriska värdet av Järle damm och kvarn.
En majoritet av riksdagen har sagt att vi ska ha kvar den småskaliga vattenkraften. Nu väntar vi på att regeringens förlängda arm, våra myndigheter, ska lyda de företrädare vi valt att representera oss. Om myndigheterna fortsätter sin utrivningsagenda, har de visat att de inte respekterar folkviljan. De har därför förlorat den moraliska rätten att använda våra skattepengar till att driva sina egna intressen.
Det är för många kockar i den här fisksoppan. Det är dags att städa upp i köket.